26. apr, 2020

Stipendium till Island, del 2

Den 17 juni nådde vi fram till Reykjahlíð, ett samhälle beläget vid en liten insjö som heter Myvatn. Denna lilla sjö var ett eldorado och ett paradis för alla älskare av sportfiske och flugfiske i synnerhet. Det kom fiskare från USA och Kanada i egna flygplan för att fiska lax och annan ädelfisk. De hyrde, precis som vi, rum i byns centralt belägna skola. I deras fina flygplan fanns frysboxar, som de kånkade in i skolans kök. Sen for de ut på sjön och kom hem mitt i natten och då skulle all fisk rensas, frysas och mat skulle lagas. Till detta fordrades tydligen destillerade drycker, så någon sömn för vår del var absolut inte att tänka på. När frysboxarna var fyllda med lax och ädelfisk, for de hem och ett nytt gäng anlände. Vi stod ut i två nätter.

Åter i bilen hade vi siktet inställt mot öns sydvästra del. Ännu en gång upplevde vi stora milsvida lavafält klädda med Raggmossa. Stora svarta moln, som redan på rutorna släppte piskande vatten. Det blir till att promenadåka. Medtrafikanter var det ont om. När ovädret hade lugnat ner sig såg vi bergstopparna, som hade ändrat karaktär. Nu såg man slänter med nerrasande grus i allt från rosa till orangefärgad sand. Vi skissade flitigt. Vägen var stundtals smal och gropig efter det ilskna regnet samt därmed svårkörd. Vi sega’ oss ner till havet där vägen slingrade sig hela tiden utefter havsranden. Vägen går i hårnålskurvor utmed havet på en sida och branta klippor på den andra. Havet brusade och kastade ibland sitt skum över vägen. Riktigt kusligt kunde jag tycka.

Så småningom började vi närma oss Vatnajökull, som är en stor is. Jordens största glaciär utanför polarområdena och Grönland. Vi var väl rustade för besöket med våra vinterjackor och varma vantar. Hu, så kallt. Framme vid det helt turkosa vattnet såg vi stora isberg flyta, en del helt svarta och andra grönblå. Det dånade och brakade stup i ett och vips så hade ett nytt isblock kalvat ner. De isblock, som simmat runt i vattnet en längre tid, hade den kalla vinden format så att den del av isblocket, som fanns ovan vattenytan, såg ut som brödskivor ställda med litet mellanrum på rad. Vi skissade så länge vi hade känsel kvar i händerna.

Efter besöket vid Vatnajökull kom vi in i en helt annan typ av landskap. Allt var som en enda stor öken. Svart så långt ögat kunde se. Den svarta sandslätten bredde ut sig. Marken bestod av ständigt nya lager med grus och aska. Ibland översköljdes marken av forsande jökelvatten som for ner i havet. Vi färdades uppe på landbacken med utsikt över havet. Långt ut i vattnet kunde vi se den svarta sanden. Området kallades för Svarta Sandur. Vi åkte i princip hela dagen i denna svarta öken, som var helt ofruktsam. Vid horisonten inåt land fanns svarta spetsiga bergsformationer som påminde mig om ryggen på en drake. Inga levande varelser hade vi sett eller mött på hela dagen. Kusligt och deprimerande. Bensinstopp eller krångel med bilen hade varit förödande. Nåväl allt gick bra.

Vi rastade vid Vik nära Myrdalsjökull och sökte rum för natten. Vi fann ett trevligt, vitt, litet värdshus med egentillverkad ”pool” på tomten. Det var vanligt att man grävde sig ett hål, typ 2x2 meter, cementerade och gjorde ”bänk” att sitta på. Genast skulle vi ta ett bad. Det blåste kraftigt och dessutom snöglopp på våra huvuden, men i ”poolen” var vattnet varmt och gjorde gott för kroppen. Det varma vattnet kom från jordens undre och osade svavel, men det gjorde inget. Vi var vid detta laget ganska luttrade för dylika dofter. I närheten fanns frodigt grönskande klippor och raukar. På stranden höll fåglarna, för fulla halsar, konsert. Havet brusade och lämnade ett vågskum på den svarta sandstranden. Lunnefåglar och måsar flög i luften och längre bort på stranden såg vi silvertärnor. Marken var översållad med ägg och ungar som små spräckliga dunbollar. Luften var full med skrikande silvertärnor, som kom störtande mot oss. Efter en natts behövlig vila lämnade vi Vik.

 

Snart kunde vi skönja vulkanen Heckla, som vi på avstånd sågs spruta eld. Det rök och pyrde från toppen. Bilen rullade och strax efter Heckla kunde vi se de första Islandshästarna. Vid horisonten kunde vi se långa rader med ryttare. Det anordnades utflykter till häst, något som var mycket populärt. Nu var bergssluttningarna gröna och frodiga och tydligen utmärkt underlag för hästutflykter. Denna dagen firas midsommarafton hemma i Sverige, något som inte förekommer på Island. Efter ytterligare en bilresa kom vi så åter till Reykjavik, där vi tillbringade tre nätter på ett vandrarhem. Därifrån gjorde vi utflykter till den Blå Lagunen där vi simmade i det starkt svaveldoftande vattnet. Vattnet håller en temperatur av 36-39 grader året om och är alldeles blått av mineraler. Vi besåg även gejsrar i Strokkur, vilka sprutade vatten och ånga högt upp i luften med bara några minuters mellanrum. Reykjavik är en vacker stad med fina gröna parkområden och vackra skulpturer. Hemslöjden inte att förglömma. Vi handlade islandströjor och vantar för våra sista inländska pengar.

 

På eftermiddagen den sista dagen på vandrarhemmet skulle en minibuss med franska ungdomar ge sig av på samma runda, som den vi just hade avverkat. Efter 3-4 timmar kom de tillbaka till vandrarhemmet och förtäljde att helt plötsligt var vägen bortspolad av vattenflödet från en bergstopp. Då slog det oss vilken oerhörd tur vi hade, som kunde ta oss runt utan några större missöden. Vi upplevde att islänningarna var ett trevligt och gemytligt folk, som värnade om oss turister. Vi målade detta mäktiga land med dess vulkan, jöklar och lava i två månader efter hemkomsten till Sverige. Vi var helt betagna. Jag kan till sist berätta att sommaren efter vårt besök på Island kom Olafur med sin familj till mig i Sverige och stannade i 14 dagar. Jag och min skolkamrat åkte runt med dem i södra Sverige och visade dem bl a vårt vackra Österlen. Jag sänder då och då en tacksamhetens tanke till Föreningen Norden, som bidrog till att resan blev av.