22. feb, 2020

Stipendium till Island, del 1

1990 fick jag Föreningen Nordens Resestipendium till Island. Jag och två målarkamrater, som jag har målat ihop med ända sedan Gerlesborgstiden, hade länge haft en önskan om att göra en längre målarresa. När mitt stipendium blev ett faktum beslutades att resan skulle gå till Island. Detta mäktiga och förunderliga land, som ur målarsynpunkt och särskilt för akvarellister bjuder på hisnande inspiration och kraftfulla naturscenerier, skulle jag nu äntligen få besöka. Något annat material än just akvarell var uteslutet med tanke på att resan gick med flyg. Blöta dukar kom inte på tal.

När vi landade på Island stod redan en på förhand beställd bil – en Rover – och väntade på oss. Någon annan bilsort var otänkbar då vi hade föresatt oss att avverka hela ön. Då behövdes rejäl utrustning. Färden gick från Keflavík in till Reykjavik, där vi hade avtalat ett möte med en islänning, som tillsammans med en av mina skolkamrater från realskolan, hade studerat nordiska språk i Lund och som därför talade svenska. Genom min skolkamrat, fick vi kontakt med Olafur, som han hette. När vi nu möttes, vid den mastodonta, vita kyrkan, hade Olafur redan bestämt att vi skulle, den första natten på Island, sova hos honom och hans familj och att middagen redan stod på bordet. Så snällt av familjen att ta emot oss. Middagen bestod av diverse legymer samt en stor fårstek, som far i huset vid bordet vant trancherade och bjöd oss rikligt på. Det smakade utmärkt efter en lång resa.

Följande dag påbörjades vårt stora äventyr. Olafur visade oss på kartan hur och vart vi skulle bege oss. Detta var långt före GPS och mobiltelefonernas tid. Han ordnade också med, så att den andra dagens övernattning blev på ett vandrarhem med lagom milavstånd. Några mil från Reykjavik var vägen asfalterad och fin – men sen tog det slut. Grusvägar som stundtals var gropiga och smala. Entusiastiska och förväntansfulla, som vi var, började vi genast att skissa från bilfönstret, alla utom chauffören som fick hålla ögonen på vägen. Den konstanta blåsten samt att det inte blev mer än högst 16 grader varmt trots att det var i mitten av juni, gjorde att vi började inse att utomhusmåleri var näst intill uteslutet. Alltså skissade vi på dagarna och målade när vi avverkat dagens biletapp. Eftersom det var lika ljust klockan 12 på dagen som klockan 24 på natten, så gick det alldeles utmärkt att måla vid dagsetappens mål. Dessvärre, efter några dagars resa, så visste vi inte om det var natt eller dag. Det var endast kroppen som sa till när det var dags att koja. Nu målades det för glatta livet och inspirationen fattades inte. Vi som kom från Smålands mörka skogar fick nu uppleva blånande berg med snöklädda toppar samt ett landskap som var föränderligt stup i ett. Ibland ösregnade det som om himmelen vore vidöppen, för att om en halvtimme åter klarna upp. Då gällde det att snabbt som ögat få in målarattributen i bilen, helst innan ösregnet var ett faktum. I landskapet kunde man allt som oftast uppleva hela stora fält med krumbuktande lavastenar, som var överväxta med ett hölje av grå/grön mossa. Mossan heter på svenska Raggmossa. Man tyckte sig finnas mitt i den värsta trollvärlden. När det sen regnade omvandlades denna Raggmossa till ett svavelgult täcke och så plötsligt fick man bevittna ett helt annat landskap. Trolleri i stil med Joe Labero. Det gällde att inte gå allt för långt ifrån allfartsvägen då det under detta täcke fanns stora, djupa sprickor rakt ner i avgrunden. Något vi blev varnade för innan vi gav oss åstad. Ibland åkte vi förbi branta bergsväggar med häckande fåglar av alla de slag. Lunnefåglar fanns det i massor.

När vi första gången kom in i ett köpcenter för att proviantera och upptäckte affärens äggsamling höll vi på att få dåndimpen. Det var inga vanliga hönsägg - utan mycket större ägg som var typ vita med bruna prickar, bruna med turkos prickar, svarta med vita prickar, turkos med marinblå prickar, blå med rosa prickar osv och så var alla konformade. Vi bara stod och gapade och väckte en del uppmärksamhet då allas blickar riktades mot oss, som verkligen förundrades över detta fenomen. Det var som att komma in i en godisaffär eller varför inte i en affär som säljer akvarellkakor i alla färgvarianter. Det var häftigt! Vi fick så småningom förklaringen att detta var de vilda fåglarnas ägg, som befolkningen klättrade uppför bergsväggarna och stal. Efter detta gick det absolut inte, för min del, att äta några ägg. Formen var konformad för att äggen inte skulle trilla ner från häckningshyllan och gå sönder. Färgen bestämde omgivande natur som ytterligare en skyddsåtgärd. Naturen är allt bra på att lösa problem.

Vid ett tillfälle läste vi på en skylt utefter vägen att en bondgård hade rum som de hyrde ut. Då vi ansåg oss ha avverkat tillräckligt många mil för dagen kändes det skönt att ganska tidigt ta in för natten. Vi hade gården på höger sida av vägen och havet skymtade på andra sidan. När vi steg av bilen hörde vi ett fasligt väsen och hjärtskärande skri nere från havsbandet och när bonden såg att vi körde upp på gårdstunet kom han med raska steg från havet mot oss och i handen hade han en korg med nyfångade ejderägg. Gården var ganska stor och rummet som uthyrdes befanns ligga i ett angränsande hus med egen kokmöjlighet intill corps de logi. Gården hade en egen kyrkogård omgärdad med ett högt smidesstaket. Här vilade alla gårdens anfäder och alla hade fått sin egen sten med inskription.

Påföljande dag gick vår resa vidare och det skissades flitigt. Förutom höga berg och dramatiska himlar mötte vi lite då och då även en stor flock med får, som till synes fritt fick springa omkring. På taggtrådarna hängde fullt med ull som de stackarna försökte göra sig av med. En del sprang omkring och släpade på hela fårkappan, som de ideligen försökte bli kvitt. Vi blev aldrig kloka på om någon överhuvudtaget ägde dessa får.

Den 16 juni gjorde vi ett lite längre uppehåll i Akureyri på norra Island. Förutom att proviantera och köpa bensin gjorde vi ”stan”. Natten tillbringade vi i en gymnastiksal. Skolbarnen på Island har tre terminer om året och följaktligen två lite längre skollov. Under dessa lov görs skolhusen om till vandrarhem, där turister kan hyra. Vi hade tur och fick en hel gymnastiksal för oss själva, där vi ostört kunde bre ut oss med våra målargrejer.

Resan fortskred och vi gjorde frekventa och långa pauser från bilkörningen för att njuta av naturens scenerier. Ibland, när vi rastade på någon bergssluttning, var det precis som om lila-svarta moln med inslag av rök-gråa slingor befann sig mitt ibland oss. Dramatiskt.