6. nov, 2019

Erotiska utställningen, Växjö

1986 var jag på väg ner till Kivik, inneboende i en pigkammare på tredje loftet med havsutsikt och utsikt över marknadsplatsen, fann jag i tidningen att Växjö Aktionsgrupp mot pornografi, förkortat VAMP, skulle ha en jurybedömd utställning på Galleriet i Växjö. Jag blev genast intresserad av att försöka deltaga. Galleriet var litet med tre små rum samt en foajé. Redan inbjudna deltagare var Peter Dahl, Oscar Reutersvärd, Olle Kåks, Channa Bankir samt Mariana Manner. Övrig plats skulle alltså fördelas på konstnärer från Kronobergs- Kalmar- samt Blekinge län. Tankarna virvlade runt. Vad skulle jag nu kunna hitta på för att väcka juryns intresse? Tre bilder per person fick man lämna in och tiden var knapp. Nu var det söndag eftermiddag och bilderna skulle lämnas in i kommande vecka på lördagen. Nu gällde det att sätta fart på fantasin. Mitt inre resonemang sa mig: att komma med oljor går inte att komma med rena akvareller går inte. Det måste var något helt annorlunda. Jag plockade med mig mina krokiblock från tiden på Gerlesborgsskolan samt en hög med kasserade akvareller och så for jag till Österlen. Väl installerad började jag fundera. Mina bilder skulle baseras på ren humor, kom jag fram till. Jag fann så småningom 3 kvinnogestalter i mina krokiblock som jag ansåg skulle kunna fungera som huvudfigurer i mina bilder. Därefter tecknade jag av krokierna på medförda smörpapper och började bläddra bland mina kasserade akvarellhögar. Denna procedur medförde att jag lättare kunde se hur resultatet skulle komma att se ut. Jag rev nu ut olika delar av akvareller och försökte åstadkomma kroppar, snoppar, rosor och rosetter. Det gällde nu att leta upp bitar som passade ihop med skuggor och dagrar. Ett pussel utan like.

När jag hållit på i fyra dagar utan att varit utanför rummet, undrade min hyresvärdinna om jag hade kolat vippen och kom med all möda stapplande uppför trapporna för att se efter hur jag mådde. Då hon upptäckte mig krypande på golvet och till råga på alla nakna kroppar, snoppar och rosetter utbredda på hennes handknutna orientmatta och med Nordisk familjebok i 24 exemplar som tyngder till mina ihopklistrade akvarellbitar blev hon förskräckt. Så mycket kan jag säga – att hon såg inte glad ut – och funderade säkert på vem hon hade fått i huset. Efter mina förklaringar och berättelse om den jurybedömda utställningen lugnade hon sig betydligt och till och med visade ett visst intresse.

Tiden rusade iväg och på onsdagen ringde jag hem till min man för att berätta om att han med postgången på torsdagen skulle erhålla 3 st bilder, som utan dröjsmål måste införskaffas med passepartouter och vidarebefordras till Galleriet i Växjö. Allt utlovades ända tills posten kom till Hagagatan och min man öppnade och såg innehållet – hävde han sig på telefonen och utbrister – vad håller Du på med? – det här går väl inte att visa upp? Lugn, lugn det hela skall inskickas till en jurybedömd utställning och det är inte alls säkert att jag över huvudtaget kommer med.

Nå väl – allt blev färdigt till lördagen. På söndagen ringde galleristen till min man och talade om att MajBritt har lämnat in tre helt FÖRTJUSANDE bilder, det är bara synd att de inte har glas och ram. Lokal-TV kommer på måndag eftermiddag och då tycker jag att Du ska hämta hem dem igen och fixa ramar. Så fick det bli. TV kom och gjorde ett svep i lokalerna – här hängde Olle Kåks, Peter Dahl, och här MajBritt Pehrsson osv. Tidningarna skrev om denna mycket ovanliga utställning – dessutom visades mina bilder upp i våra lokala tidskrifter. Hur skulle nu detta tagas emot? Vi var mycket få konstnärer från Kronobergs län, som kommit med, och ännu mindre från Älmhultstrakten.

När min kusin ringde hem till sin gamle far, för att lite klämkäckt fråga – har Du sett MajBritts bilder, som är i tidningen idag? Svaret blev inte oväntat – Fy, det är inte vår MajBritt – hon målar inte på det viset. Det var alltså lite skämmigt att känna mig just då. Trots detta tycker jag, så här efteråt, att det har varit roligt att ha fått deltaga.

Den första bilden kallade jag UPPVAKTNINGEN den andra FÖRÄLSKELSEN (såld) och den tredje BRÖLLOPSBESTYR. Vid första ögonkastet ser man inte, att kropparna är utrivna från gamla akvareller. På den bilden, som jag bifogar, är allt mycket bråttom – bruden slänger sin slöja – brudgummen hinner inte ta av sig hatten – svärmor, som porträtt, tappar hakan medan svärfar ler i mjugg.

Elvatusen personer såg utställningen och den blev omskriven i alla våra stora tidningar. En av bilderna i min serie SÅLDE jag dessutom. Tack vare att de två andra bilderna var förpassade till en garderob i källarplan, överlevde de branden då vårt hus 1991 blev lågornas rov.