10. aug, 2019

Min vidareutbildning

Bilden föreställer tack från Ruth för trevliga dagar i Älmhult

 

Ruth kom ihåg mig som barn och visste att jag hade fallenhet för bild och bildskapande - något som hon verkligen poängterade - “att har man nu fått denna gåva gäller det att ta tag i det hela och förvalta gåvan väl”. Hon tyckte absolut att jag skulle satsa på konsten. Jag funderade lite på saken och när jag vid juletid erhöll 6 st små tuber med oljefärg tändes lusten på allvar. Jag började med att låna några konstböcker för att försöka läsa mig till hur man i praktiken skulle angripa problemen. Mina första trevande försök blev mina krukväxter, något stilleben med frukter osv. Jag höll på ett tag men insåg snart att jag var tvungen att söka mig till någon, som var likasinnad och som kunde föra mitt nyväckta intresse framåt. Då jag, mer eller mindre av en slump i Aftonbladet, fann en artikel om konstnär Tage E Nilsson och hans elever, som höll på med bildskapande nere vid hamnen i Limhamn blev jag exalterad. Kunde detta var något för mig? Det gick att läsa att Tage skulle ha kurser på Ölands Skogsbys Folkhögskola på sommaren och då blev jag nyfiken. Jag tog kontakt med skolan för att snabbt bli besviken. Båda kurserna var för länge sedan fulltecknade. Efter många samtal och mycket om och men, fick jag så småningom ställa mig på reservlistan. Första kursen kom igång utan att jag hade hört något, varpå jag återigen fick bearbeta rektorn, som absolut inte tvivlade på min ambition och mitt intresse för kursen. Detta gjorde susen och gav resultat. Dagen innan andra kursens början, fick jag en lapp i min brevlåda, som sa att jag var välkommen till Öland. Nu gällde det bara att så lugnt som möjligt informera min man om det hela och se till att han skjutsar mig till Öland. Detta var långt innan bron fanns. Jag sa också att han fick ta ett tält med sig och tälta en bit i närheten då jag inte var säker på om jag klarade av kursen. Kanske att deltagarna var så avancerade att lilla jag inte stod ut. Min man och vår då knappt 1-åriga dotter stannande i 3 dagar. Allt gick dock bra för mig. Tage tog mig verkligen under sina vingars beskydd, inspirerade till skapande och hade förmågan att verbalt undervisa så att jag direkt förstod. Tage såg snabbt att jag hade något, som var värt att satsa på. Jag återkom till Öland och Tage i 3 somrar, därefter sökte jag mig till Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där jag har fått min huvudsakliga utbildning.  

Skolan grundades på 40-talet av Konstprofessor Arne Isaksson och är belägen vid Bottnaviken i det vackra Bohuslän. På skolan finns två ateljéer - en stor och en lite mindre - där vi varje förmiddag - från kl 8.30 - 12 hade croquisteckning efter levande modell. Att teckna croquis är mycket viktigt, nyttigt och ligger som grund för allt måleri. Det hela går ut på att snabbt kunna fånga en rörelse. Modellen byter poser efter 1-, 3- eller 5 minuter - då råder koncentration och fullständig tystnad i lokalen. Man kunde höra en knappnål falla. Efter lunch var det fri målning. På tillkomna verk fick vi 3 gånger i veckan öppen kritik av Arne Isaksson samt respektive lärare. Jag har haft många erkända, stora konstnärer som lärare. Arne Isaksson förstås, Lizzie Olsson-Ahrle, Asmund Ahrle i skulptur, Georg Suttner, Erling Johansson, Eric Cedervall, Ingegerd Möller och Erland Brand för att nämna några.  Så gott som varje kväll hade vi föreläsningar i olika ämnen, som tenderade kursens innehåll. Till exempel kom Bengt Erik Folke Sjöberg, från Nationalmuseums porträttgalleri, och visade diabilder från samlingarna, då vi sysslade med porträtt. Just då var kungaporträttet aktuellt och förde med sig många och långa diskussioner. En annan kväll hade vi en handkirurg från Sahlgrenska i Göteborg som berättade om handens uppbyggnad osv. För Hans Fromén läste vi konsthistoria, något som kunde dra ut på tiden och avslutades inte förrän midnatt ibland. Froméns  engagemang och entusiasm i föreläsningen om Pompeji skall jag sällan glömma. Min vistelse på Gerlesborgsskolan sträckte sig mellan åren 1980 - 1988 och de första åren var det i huvudsak Septemberakademien som jag deltog i, därefter har jag fått utbildning i Modell- och Porträttmåleri. Vi elever bodde i fristående hus benämnda Ada och Beda. Vi var inkvarterade två och två i små rum med toalett och dusch i korridoren. Min rumskompis, genom alla år, håller jag alltjämt kontakt med och vi ses ibland. Vi gjorde en fantastisk arbetsresa till Island 1990, eftersom jag, av Föreningen Norden, fått ett stipendium dit.  

Tre av mina akvareller, som kom till på Island, inköptes av Lions Club i Älmhult och reproducerades i 150 exemplar vardera och såldes till förmån för Lions ändamål. Originalen hänger på Älmhults Kommunhus. 

Jag målade i ett tiotal år innan jag hade min första utställning. Dels för att vara helt säker på att jag hade den där extra förmågan att i mina bilder kunna förmedla mina känsloupplevelser dels för att bemästra målarkonstens teknik, något som man aldrig skall göra avkall på. Alla mina vänner frågade jämt - du åker och målar och målar - men vi får aldrig se något - kan du aldrig visa upp något resultat? 

Till slut gav jag med mig och tänkte att ok jag hyr matsalen i Eneryda skola (ca 2 mil från Älmhult) då får de verkligen bjuda till och komma om de nu menar allvar. Öppettiderna var mellan klockan 14–16 en söndagseftermiddag. Det kom 420 personer. Året var 1978. 

Jag hade, till vernissagen, bjudit in min gamla lärarinna Ruth och vi avtalade en tid då jag skulle möta henne vid järnvägsstationen. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag Ruth komma iklädd en batikklänning i empirstil med tillhörande klockhatt dragandes på en väska kallad DRAMATEN samt i handen viftande med tre påfågelsfjädrar. Dessa fjädrar visade sig senare var uppvaktningen till mig på vernissagedagen. Ruth hade tagit ett lite tidigare tåg och från stationen “liftat” med en herre, som skulle till Pensionat Villa Siesta beläget på andra sidan vår backe. På vernissagen träffade Ruth flera före detta gamla elever och kolleger. Ruth stannade hos oss i 5 dagar och varje kväll hade vi bjudning för gamla kolleger och gamla bekantar till Ruth från tiden då hon bodde i Älmhult. Hon uttalade också hur stolt hon var över min konst. Ruth följde min utveckling inom konsten så länge hon levde.