28. jun, 2019

Starten på min konstnärsbana

Bilden föreställer Ruth Hasselgren-Nilsson och hennes man Hilding Nilsson

 

HejMajBritt Pehrsson här. Mitt intresse för bilder har funnits så länge jag kan minnas. Jag visste tidigt i livet att jag hade en gåva. Det berättade min småskolefröken om för mig. Hon hette Ruth Hasselgren-Nilsson och kom som änka efter kantorn i Verum. Året då jag började i första klass var 1947. Ruth kom som en frisk fläkt till lilla Älmhult - elegant klädd i skräddasydda kläder, rak hållning, modern frisyr som på den tiden kallades SKURGUMMSFRISYREN, svajiga skotskrutiga kjolar, brett lackskärp runt midjan, rött nagellack samt guldtand. Ruth var en stor pedagog till exempel lärde hon oss barn att dansa i första klass. Vi fick flytta undan bänkarna och ställa utefter väggarna och sedan instruerade hon pojkarna att artigt bjuda upp oss flickor till dans. Hon hade i sina ägor en gammal grammofon, som man vevade upp, på vilken hon spelade gamla skivor typ “Rönnerdal han dansar”. När hon tyckte att vi hade övat tillräckligt, så bjöd hon in sina lärarkolleger för att titta på vad vi kunde. Då en i publiken opponerade sig och försiktigt undrade om det inte var bättre att vi i stället för dans fick lära oss lite ABC kom svaret snabbt - “dansen är utan tvekan välgörande även för ABC”. Vi ägnade oss åt dans lite då och då ända tills vi började mellanstadiet och fick dels byta skola dels lärare.  Vi har mycket att tacka Ruth för när vi, som tonåringar sedan skulle ut och dansa på riktigt, då kunde vi dansa och alla pojkarna vågade bjuda upp oss flickor till dans. Det blev en naturlig sak varför ingen behövde ägna sig åt droger och dylikt. Vi hade jättekul. 

Vi ägnade också mycken tid till att teckna och måla. Jag minns att vi satte upp våra teckningar, på väggen, längst ner i klassrummet och där hade mina bilder alltid en given plats. 

Ruth anordnade tillsammans med Älmhultskretsens Rädda Barn-avdelning vår första karneval. Alla skolbarn blev utklädda som blommor eller grönsaker, tillverkade av syslödslärarinnan, tillklippta i kräppapper där flickorna hade kronblad runt halsen föreställande olika slag av blommor och där pojkarna hade typ morötter, rädisor som huvudbonader. Sedan gick tåget, med Älmhults Musikkår i spetsen, från torget till Folkets Hus, som en söndagseftermiddag var abonnerad för karnevalen. Där hade föräldrar och syskon och andra strömmat till och där serverades kaffe med dopp. Eftersom vår klass kunde dansa, så fick vi underhålla på stora scenen. Ruth hade låtit sy upp klänningar till flickorna med blommiga liv och en vid, vit lång kjol. Pojkarna däremot uppträdde i vita långkalsonger. Succén var given. 

Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge, som kom och målade av oss barn i klassen. Vi hade besök av konstnärerna Lars Norrman, Sigfrid Bengtsson från Lund, Ernst Norlind samt Figge Holmgren. En och en kunde de komma och måla av oss barn i klassen och detta var alltid lika spännande och roligt. De kunde ställa upp sina stafflier och stå tysta i ett hörn medan vi ägnade oss åt att skriva och räkna. Som sjuåring begrep man inte att dessa herrar var fästmän till vår fröken - det har man förstått senare i livet. Ruth gifte så småningom om sig med Figge Holmgren, som på 20- 30- 40-talet var en stor konstnär och illustratör bl a i Folket i Bild. De gifte sig och bosatte sig i Helsingborg. Året var 1951. 

Som vuxen undrade jag alltid var dessa bilder tog vägen och efter mycket om och men, så fick jag tag i Ruth, som då hade en bild kvar och som hängde i hennes sommarnöje i Harlösa och att jag var välkommen dit för att titta på bilden, som Sigfrid Bengtsson hade målat. Min man, som också hade haft Ruth som lärare, hade ingen lust att följa med till Harlösa. Dels hade vi precis flyttat in i vårt nybyggda hus på Hagagatan dels höll han på med att anlägga vår gräsmatta och tyckte därför att hans tid gjorde större nytta hemmavid. Efter ett avslutat gympapass med sedvanligt bastubad, berättade jag för mina kamrater att jag var bjuden till Ruth i Harlösa och att min man inte kunde följa med. Min gympakompis och goda kamrat Maja blev genast intresserad och berättade att hon kände Ruth mycket väl och hade lagat maten när Ruth hade stora kalas och tyckte att det skulle vara trevligt att efter alla år få återse Ruth. Vi avtalade en söndagseftermiddag kl 14 då vi skulle befinna oss på torpstället i Harlösa. Två dagar före överenskommen tid och dag ringde Ruth mig och undrade om jag ville göra henne en tjänst. Självklart lovade jag det och så undrade hon om jag på vägen ner till Harlösa kunde gå in på ett mycket fint fik och inhandla 3 färska wienerbröd. Hon hade alltså tänkt att bjuda oss på dem. Maja och jag bakade en sats bullar och några sockerkakor och hade med oss. Väl framme i Harlösa kommer samma gamla Ruth emot oss, samma raka hållning, samma eleganta klädval och med ett stort leende så att guldtanden blänkte i solskenet. Torpstället var en röd träbyggnad byggd i vinkel. I vinkeln hade Ruth dukat på ett runt litet järnbord - med ett vitt virkat sängöverkast som duk - på vilket hon serverade oss kaffet. Då vi tog fram våra nybakade kakor, som i Ruths tycke var väldigt många - försvann hon in i huset. Då fönstret var öppet kunde vi höra hur hon vevade på telefonen och beställde det ena samtalet efter det andra. Detta var före Televerkets automatisering, alltså fortfarande på “lurapornas” tid. Ruth meddelade de uppringda att de var välkomna på kaffekalas nästkommande eftermiddag. Hon poängterade att hon var skyldig flera grannar eftermiddagskaffe och nu blev det plötsligt lämpligt när hon erhöll alla dessa kakor.  

Ruth var mycket glad av att se oss och vi berättade om gamla tider i Älmhult och tittade i album från skoltiden. Vi fick också ta del av Figges konst. Figge var tyvärr avliden. Han dog 1969 – 94 år gammal och ligger begravd på Verums kyrkogård tillsammans med Ruths förste man folkskollärare och kantor Hilding Nilsson samt Ruth och en av hennes söner i första giftet, som dog endast 24 år gammal. Ruth tjänstgjorde som lärare i Verum då hon träffade sin förste man. Efter hans död kom hon till Älmhult. 

Jag fick nu se tavlan, som målades av Sigfrid Bengtsson, där jag hade placerats mitt i bilden i min skolbänk iklädd vit rosett i håret, grön klänning med puffärmar samt en vit krage runt halsen. Jag bestämde mig för att köpa bilden. Tyvärr har jag inte bilden kvar eftersom den blev skadad 1991 då vårt hem och hus brann upp. Det är en annan historia, som jag kanske återkommer till lite längre fram.