Blogg

22. feb, 2020

1990 fick jag Föreningen Nordens Resestipendium till Island. Jag och två målarkamrater, som jag har målat ihop med ända sedan Gerlesborgstiden, hade länge haft en önskan om att göra en längre målarresa. När mitt stipendium blev ett faktum beslutades att resan skulle gå till Island. Detta mäktiga och förunderliga land, som ur målarsynpunkt och särskilt för akvarellister bjuder på hisnande inspiration och kraftfulla naturscenerier, skulle jag nu äntligen få besöka. Något annat material än just akvarell var uteslutet med tanke på att resan gick med flyg. Blöta dukar kom inte på tal.

När vi landade på Island stod redan en på förhand beställd bil – en Rover – och väntade på oss. Någon annan bilsort var otänkbar då vi hade föresatt oss att avverka hela ön. Då behövdes rejäl utrustning. Färden gick från Keflavík in till Reykjavik, där vi hade avtalat ett möte med en islänning, som tillsammans med en av mina skolkamrater från realskolan, hade studerat nordiska språk i Lund och som därför talade svenska. Genom min skolkamrat, fick vi kontakt med Olafur, som han hette. När vi nu möttes, vid den mastodonta, vita kyrkan, hade Olafur redan bestämt att vi skulle, den första natten på Island, sova hos honom och hans familj och att middagen redan stod på bordet. Så snällt av familjen att ta emot oss. Middagen bestod av diverse legymer samt en stor fårstek, som far i huset vid bordet vant trancherade och bjöd oss rikligt på. Det smakade utmärkt efter en lång resa.

Följande dag påbörjades vårt stora äventyr. Olafur visade oss på kartan hur och vart vi skulle bege oss. Detta var långt före GPS och mobiltelefonernas tid. Han ordnade också med, så att den andra dagens övernattning blev på ett vandrarhem med lagom milavstånd. Några mil från Reykjavik var vägen asfalterad och fin – men sen tog det slut. Grusvägar som stundtals var gropiga och smala. Entusiastiska och förväntansfulla, som vi var, började vi genast att skissa från bilfönstret, alla utom chauffören som fick hålla ögonen på vägen. Den konstanta blåsten samt att det inte blev mer än högst 16 grader varmt trots att det var i mitten av juni, gjorde att vi började inse att utomhusmåleri var näst intill uteslutet. Alltså skissade vi på dagarna och målade när vi avverkat dagens biletapp. Eftersom det var lika ljust klockan 12 på dagen som klockan 24 på natten, så gick det alldeles utmärkt att måla vid dagsetappens mål. Dessvärre, efter några dagars resa, så visste vi inte om det var natt eller dag. Det var endast kroppen som sa till när det var dags att koja. Nu målades det för glatta livet och inspirationen fattades inte. Vi som kom från Smålands mörka skogar fick nu uppleva blånande berg med snöklädda toppar samt ett landskap som var föränderligt stup i ett. Ibland ösregnade det som om himmelen vore vidöppen, för att om en halvtimme åter klarna upp. Då gällde det att snabbt som ögat få in målarattributen i bilen, helst innan ösregnet var ett faktum. I landskapet kunde man allt som oftast uppleva hela stora fält med krumbuktande lavastenar, som var överväxta med ett hölje av grå/grön mossa. Mossan heter på svenska Raggmossa. Man tyckte sig finnas mitt i den värsta trollvärlden. När det sen regnade omvandlades denna Raggmossa till ett svavelgult täcke och så plötsligt fick man bevittna ett helt annat landskap. Trolleri i stil med Joe Labero. Det gällde att inte gå allt för långt ifrån allfartsvägen då det under detta täcke fanns stora, djupa sprickor rakt ner i avgrunden. Något vi blev varnade för innan vi gav oss åstad. Ibland åkte vi förbi branta bergsväggar med häckande fåglar av alla de slag. Lunnefåglar fanns det i massor.

När vi första gången kom in i ett köpcenter för att proviantera och upptäckte affärens äggsamling höll vi på att få dåndimpen. Det var inga vanliga hönsägg - utan mycket större ägg som var typ vita med bruna prickar, bruna med turkos prickar, svarta med vita prickar, turkos med marinblå prickar, blå med rosa prickar osv och så var alla konformade. Vi bara stod och gapade och väckte en del uppmärksamhet då allas blickar riktades mot oss, som verkligen förundrades över detta fenomen. Det var som att komma in i en godisaffär eller varför inte i en affär som säljer akvarellkakor i alla färgvarianter. Det var häftigt! Vi fick så småningom förklaringen att detta var de vilda fåglarnas ägg, som befolkningen klättrade uppför bergsväggarna och stal. Efter detta gick det absolut inte, för min del, att äta några ägg. Formen var konformad för att äggen inte skulle trilla ner från häckningshyllan och gå sönder. Färgen bestämde omgivande natur som ytterligare en skyddsåtgärd. Naturen är allt bra på att lösa problem.

Vid ett tillfälle läste vi på en skylt utefter vägen att en bondgård hade rum som de hyrde ut. Då vi ansåg oss ha avverkat tillräckligt många mil för dagen kändes det skönt att ganska tidigt ta in för natten. Vi hade gården på höger sida av vägen och havet skymtade på andra sidan. När vi steg av bilen hörde vi ett fasligt väsen och hjärtskärande skri nere från havsbandet och när bonden såg att vi körde upp på gårdstunet kom han med raska steg från havet mot oss och i handen hade han en korg med nyfångade ejderägg. Gården var ganska stor och rummet som uthyrdes befanns ligga i ett angränsande hus med egen kokmöjlighet intill corps de logi. Gården hade en egen kyrkogård omgärdad med ett högt smidesstaket. Här vilade alla gårdens anfäder och alla hade fått sin egen sten med inskription.

Påföljande dag gick vår resa vidare och det skissades flitigt. Förutom höga berg och dramatiska himlar mötte vi lite då och då även en stor flock med får, som till synes fritt fick springa omkring. På taggtrådarna hängde fullt med ull som de stackarna försökte göra sig av med. En del sprang omkring och släpade på hela fårkappan, som de ideligen försökte bli kvitt. Vi blev aldrig kloka på om någon överhuvudtaget ägde dessa får.

Den 16 juni gjorde vi ett lite längre uppehåll i Akureyri på norra Island. Förutom att proviantera och köpa bensin gjorde vi ”stan”. Natten tillbringade vi i en gymnastiksal. Skolbarnen på Island har tre terminer om året och följaktligen två lite längre skollov. Under dessa lov görs skolhusen om till vandrarhem, där turister kan hyra. Vi hade tur och fick en hel gymnastiksal för oss själva, där vi ostört kunde bre ut oss med våra målargrejer.

Resan fortskred och vi gjorde frekventa och långa pauser från bilkörningen för att njuta av naturens scenerier. Ibland, när vi rastade på någon bergssluttning, var det precis som om lila-svarta moln med inslag av rök-gråa slingor befann sig mitt ibland oss. Dramatiskt.

 

6. nov, 2019

1986 var jag på väg ner till Kivik, inneboende i en pigkammare på tredje loftet med havsutsikt och utsikt över marknadsplatsen, fann jag i tidningen att Växjö Aktionsgrupp mot pornografi, förkortat VAMP, skulle ha en jurybedömd utställning på Galleriet i Växjö. Jag blev genast intresserad av att försöka deltaga. Galleriet var litet med tre små rum samt en foajé. Redan inbjudna deltagare var Peter Dahl, Oscar Reutersvärd, Olle Kåks, Channa Bankir samt Mariana Manner. Övrig plats skulle alltså fördelas på konstnärer från Kronobergs- Kalmar- samt Blekinge län. Tankarna virvlade runt. Vad skulle jag nu kunna hitta på för att väcka juryns intresse? Tre bilder per person fick man lämna in och tiden var knapp. Nu var det söndag eftermiddag och bilderna skulle lämnas in i kommande vecka på lördagen. Nu gällde det att sätta fart på fantasin. Mitt inre resonemang sa mig: att komma med oljor går inte att komma med rena akvareller går inte. Det måste var något helt annorlunda. Jag plockade med mig mina krokiblock från tiden på Gerlesborgsskolan samt en hög med kasserade akvareller och så for jag till Österlen. Väl installerad började jag fundera. Mina bilder skulle baseras på ren humor, kom jag fram till. Jag fann så småningom 3 kvinnogestalter i mina krokiblock som jag ansåg skulle kunna fungera som huvudfigurer i mina bilder. Därefter tecknade jag av krokierna på medförda smörpapper och började bläddra bland mina kasserade akvarellhögar. Denna procedur medförde att jag lättare kunde se hur resultatet skulle komma att se ut. Jag rev nu ut olika delar av akvareller och försökte åstadkomma kroppar, snoppar, rosor och rosetter. Det gällde nu att leta upp bitar som passade ihop med skuggor och dagrar. Ett pussel utan like.

När jag hållit på i fyra dagar utan att varit utanför rummet, undrade min hyresvärdinna om jag hade kolat vippen och kom med all möda stapplande uppför trapporna för att se efter hur jag mådde. Då hon upptäckte mig krypande på golvet och till råga på alla nakna kroppar, snoppar och rosetter utbredda på hennes handknutna orientmatta och med Nordisk familjebok i 24 exemplar som tyngder till mina ihopklistrade akvarellbitar blev hon förskräckt. Så mycket kan jag säga – att hon såg inte glad ut – och funderade säkert på vem hon hade fått i huset. Efter mina förklaringar och berättelse om den jurybedömda utställningen lugnade hon sig betydligt och till och med visade ett visst intresse.

Tiden rusade iväg och på onsdagen ringde jag hem till min man för att berätta om att han med postgången på torsdagen skulle erhålla 3 st bilder, som utan dröjsmål måste införskaffas med passepartouter och vidarebefordras till Galleriet i Växjö. Allt utlovades ända tills posten kom till Hagagatan och min man öppnade och såg innehållet – hävde han sig på telefonen och utbrister – vad håller Du på med? – det här går väl inte att visa upp? Lugn, lugn det hela skall inskickas till en jurybedömd utställning och det är inte alls säkert att jag över huvudtaget kommer med.

Nå väl – allt blev färdigt till lördagen. På söndagen ringde galleristen till min man och talade om att MajBritt har lämnat in tre helt FÖRTJUSANDE bilder, det är bara synd att de inte har glas och ram. Lokal-TV kommer på måndag eftermiddag och då tycker jag att Du ska hämta hem dem igen och fixa ramar. Så fick det bli. TV kom och gjorde ett svep i lokalerna – här hängde Olle Kåks, Peter Dahl, och här MajBritt Pehrsson osv. Tidningarna skrev om denna mycket ovanliga utställning – dessutom visades mina bilder upp i våra lokala tidskrifter. Hur skulle nu detta tagas emot? Vi var mycket få konstnärer från Kronobergs län, som kommit med, och ännu mindre från Älmhultstrakten.

När min kusin ringde hem till sin gamle far, för att lite klämkäckt fråga – har Du sett MajBritts bilder, som är i tidningen idag? Svaret blev inte oväntat – Fy, det är inte vår MajBritt – hon målar inte på det viset. Det var alltså lite skämmigt att känna mig just då. Trots detta tycker jag, så här efteråt, att det har varit roligt att ha fått deltaga.

Den första bilden kallade jag UPPVAKTNINGEN den andra FÖRÄLSKELSEN (såld) och den tredje BRÖLLOPSBESTYR. Vid första ögonkastet ser man inte, att kropparna är utrivna från gamla akvareller. På den bilden, som jag bifogar, är allt mycket bråttom – bruden slänger sin slöja – brudgummen hinner inte ta av sig hatten – svärmor, som porträtt, tappar hakan medan svärfar ler i mjugg.

Elvatusen personer såg utställningen och den blev omskriven i alla våra stora tidningar. En av bilderna i min serie SÅLDE jag dessutom. Tack vare att de två andra bilderna var förpassade till en garderob i källarplan, överlevde de branden då vårt hus 1991 blev lågornas rov.

 

6. nov, 2019
10. aug, 2019

Bilden föreställer tack från Ruth för trevliga dagar i Älmhult

 

Ruth kom ihåg mig som barn och visste att jag hade fallenhet för bild och bildskapande - något som hon verkligen poängterade - “att har man nu fått denna gåva gäller det att ta tag i det hela och förvalta gåvan väl”. Hon tyckte absolut att jag skulle satsa på konsten. Jag funderade lite på saken och när jag vid juletid erhöll 6 st små tuber med oljefärg tändes lusten på allvar. Jag började med att låna några konstböcker för att försöka läsa mig till hur man i praktiken skulle angripa problemen. Mina första trevande försök blev mina krukväxter, något stilleben med frukter osv. Jag höll på ett tag men insåg snart att jag var tvungen att söka mig till någon, som var likasinnad och som kunde föra mitt nyväckta intresse framåt. Då jag, mer eller mindre av en slump i Aftonbladet, fann en artikel om konstnär Tage E Nilsson och hans elever, som höll på med bildskapande nere vid hamnen i Limhamn blev jag exalterad. Kunde detta var något för mig? Det gick att läsa att Tage skulle ha kurser på Ölands Skogsbys Folkhögskola på sommaren och då blev jag nyfiken. Jag tog kontakt med skolan för att snabbt bli besviken. Båda kurserna var för länge sedan fulltecknade. Efter många samtal och mycket om och men, fick jag så småningom ställa mig på reservlistan. Första kursen kom igång utan att jag hade hört något, varpå jag återigen fick bearbeta rektorn, som absolut inte tvivlade på min ambition och mitt intresse för kursen. Detta gjorde susen och gav resultat. Dagen innan andra kursens början, fick jag en lapp i min brevlåda, som sa att jag var välkommen till Öland. Nu gällde det bara att så lugnt som möjligt informera min man om det hela och se till att han skjutsar mig till Öland. Detta var långt innan bron fanns. Jag sa också att han fick ta ett tält med sig och tälta en bit i närheten då jag inte var säker på om jag klarade av kursen. Kanske att deltagarna var så avancerade att lilla jag inte stod ut. Min man och vår då knappt 1-åriga dotter stannande i 3 dagar. Allt gick dock bra för mig. Tage tog mig verkligen under sina vingars beskydd, inspirerade till skapande och hade förmågan att verbalt undervisa så att jag direkt förstod. Tage såg snabbt att jag hade något, som var värt att satsa på. Jag återkom till Öland och Tage i 3 somrar, därefter sökte jag mig till Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där jag har fått min huvudsakliga utbildning.  

Skolan grundades på 40-talet av Konstprofessor Arne Isaksson och är belägen vid Bottnaviken i det vackra Bohuslän. På skolan finns två ateljéer - en stor och en lite mindre - där vi varje förmiddag - från kl 8.30 - 12 hade croquisteckning efter levande modell. Att teckna croquis är mycket viktigt, nyttigt och ligger som grund för allt måleri. Det hela går ut på att snabbt kunna fånga en rörelse. Modellen byter poser efter 1-, 3- eller 5 minuter - då råder koncentration och fullständig tystnad i lokalen. Man kunde höra en knappnål falla. Efter lunch var det fri målning. På tillkomna verk fick vi 3 gånger i veckan öppen kritik av Arne Isaksson samt respektive lärare. Jag har haft många erkända, stora konstnärer som lärare. Arne Isaksson förstås, Lizzie Olsson-Ahrle, Asmund Ahrle i skulptur, Georg Suttner, Erling Johansson, Eric Cedervall, Ingegerd Möller och Erland Brand för att nämna några.  Så gott som varje kväll hade vi föreläsningar i olika ämnen, som tenderade kursens innehåll. Till exempel kom Bengt Erik Folke Sjöberg, från Nationalmuseums porträttgalleri, och visade diabilder från samlingarna, då vi sysslade med porträtt. Just då var kungaporträttet aktuellt och förde med sig många och långa diskussioner. En annan kväll hade vi en handkirurg från Sahlgrenska i Göteborg som berättade om handens uppbyggnad osv. För Hans Fromén läste vi konsthistoria, något som kunde dra ut på tiden och avslutades inte förrän midnatt ibland. Froméns  engagemang och entusiasm i föreläsningen om Pompeji skall jag sällan glömma. Min vistelse på Gerlesborgsskolan sträckte sig mellan åren 1980 - 1988 och de första åren var det i huvudsak Septemberakademien som jag deltog i, därefter har jag fått utbildning i Modell- och Porträttmåleri. Vi elever bodde i fristående hus benämnda Ada och Beda. Vi var inkvarterade två och två i små rum med toalett och dusch i korridoren. Min rumskompis, genom alla år, håller jag alltjämt kontakt med och vi ses ibland. Vi gjorde en fantastisk arbetsresa till Island 1990, eftersom jag, av Föreningen Norden, fått ett stipendium dit.  

Tre av mina akvareller, som kom till på Island, inköptes av Lions Club i Älmhult och reproducerades i 150 exemplar vardera och såldes till förmån för Lions ändamål. Originalen hänger på Älmhults Kommunhus. 

Jag målade i ett tiotal år innan jag hade min första utställning. Dels för att vara helt säker på att jag hade den där extra förmågan att i mina bilder kunna förmedla mina känsloupplevelser dels för att bemästra målarkonstens teknik, något som man aldrig skall göra avkall på. Alla mina vänner frågade jämt - du åker och målar och målar - men vi får aldrig se något - kan du aldrig visa upp något resultat? 

Till slut gav jag med mig och tänkte att ok jag hyr matsalen i Eneryda skola (ca 2 mil från Älmhult) då får de verkligen bjuda till och komma om de nu menar allvar. Öppettiderna var mellan klockan 14–16 en söndagseftermiddag. Det kom 420 personer. Året var 1978. 

Jag hade, till vernissagen, bjudit in min gamla lärarinna Ruth och vi avtalade en tid då jag skulle möta henne vid järnvägsstationen. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag Ruth komma iklädd en batikklänning i empirstil med tillhörande klockhatt dragandes på en väska kallad DRAMATEN samt i handen viftande med tre påfågelsfjädrar. Dessa fjädrar visade sig senare var uppvaktningen till mig på vernissagedagen. Ruth hade tagit ett lite tidigare tåg och från stationen “liftat” med en herre, som skulle till Pensionat Villa Siesta beläget på andra sidan vår backe. På vernissagen träffade Ruth flera före detta gamla elever och kolleger. Ruth stannade hos oss i 5 dagar och varje kväll hade vi bjudning för gamla kolleger och gamla bekantar till Ruth från tiden då hon bodde i Älmhult. Hon uttalade också hur stolt hon var över min konst. Ruth följde min utveckling inom konsten så länge hon levde. 

28. jun, 2019

Bilden föreställer Ruth Hasselgren-Nilsson och hennes man Hilding Nilsson

 

HejMajBritt Pehrsson här. Mitt intresse för bilder har funnits så länge jag kan minnas. Jag visste tidigt i livet att jag hade en gåva. Det berättade min småskolefröken om för mig. Hon hette Ruth Hasselgren-Nilsson och kom som änka efter kantorn i Verum. Året då jag började i första klass var 1947. Ruth kom som en frisk fläkt till lilla Älmhult - elegant klädd i skräddasydda kläder, rak hållning, modern frisyr som på den tiden kallades SKURGUMSFRISYREN, svajiga skotskrutiga kjolar, brett lackskärp runt midjan, rött nagellack samt guldtand. Ruth var en stor pedagog till exempel lärde hon oss barn att dansa i första klass. Vi fick flytta undan bänkarna och ställa utefter väggarna och sedan instruerade hon pojkarna att artigt bjuda upp oss flickor till dans. Hon hade i sina ägor en gammal grammofon, som man vevade upp, på vilken hon spelade gamla skivor typ “Rönnerdahl han dansar”. När hon tyckte att vi hade övat tillräckligt, så bjöd hon in sina lärarkolleger för att titta på vad vi kunde. Då en i publiken opponerade sig och försiktigt undrade om det inte var bättre att vi i stället för dans fick lära oss lite ABC kom svaret snabbt - “dansen är utan tvekan välgörande även för ABC”. Vi ägnade oss åt dans lite då och då ända tills vi började mellanstadiet och fick dels byta skola dels lärare.  Vi har mycket att tacka Ruth för när vi, som tonåringar sedan skulle ut och dansa på riktigt, då kunde vi dansa och alla pojkarna vågade bjuda upp oss flickor till dans. Det blev en naturlig sak varför ingen behövde ägna sig åt droger och dylikt. Vi hade jättekul. 

Vi ägnade också mycken tid till att teckna och måla. Jag minns att vi satte upp våra teckningar, på väggen, längst ner i klassrummet och där hade mina bilder alltid en given plats. 

Ruth anordnade tillsammans med Älmhultskretsens Rädda Barn-avdelning vår första karneval. Alla skolbarn blev utklädda som blommor eller grönsaker, tillverkade av syslödslärarinnan, tillklippta i kräppapper där flickorna hade kronblad runt halsen föreställande olika slag av blommor och där pojkarna hade typ morötter, rädisor som huvudbonader. Sedan gick tåget, med Älmhults Musikkår i spetsen, från torget till Folkets Hus, som en söndagseftermiddag var abonnerad för karnevalen. Där hade föräldrar och syskon och andra strömmat till och där serverades kaffe med dopp. Eftersom vår klass kunde dansa, så fick vi underhålla på stora scenen. Ruth hade låtit sy upp klänningar till flickorna med blommiga liv och en vid, vit lång kjol. Pojkarna däremot uppträdde i vita långkalsonger. Succén var given. 

Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge, som kom och målade av oss barn i klassen. Vi hade besök av konstnärerna Lars Norrman, Sigfrid Bengtsson från Lund, Ernst Norlind samt Figge Holmgren. En och en kunde de komma och måla av oss barn i klassen och detta var alltid lika spännande och roligt. De kunde ställa upp sina stafflier och stå tysta i ett hörn medan vi ägnade oss åt att skriva och räkna. Som sjuåring begrep man inte att dessa herrar var fästmän till vår fröken - det har man förstått senare i livet. Ruth gifte så småningom om sig med Figge Holmgren, som på 20- 30- 40-talet var en stor konstnär och illustratör bl a i Folket i Bild. De gifte sig och bosatte sig i Helsingborg. Året var 1951. 

Som vuxen undrade jag alltid var dessa bilder tog vägen och efter mycket om och men, så fick jag tag i Ruth, som då hade en bild kvar och som hängde i hennes sommarnöje i Harlösa och att jag var välkommen dit för att titta på bilden, som Sigfrid Bengtsson hade målat. Min man, som också hade haft Ruth som lärare, hade ingen lust att följa med till Harlösa. Dels hade vi precis flyttat in i vårt nybyggda hus på Hagagatan dels höll han på med att anlägga vår gräsmatta och tyckte därför att hans tid gjorde större nytta hemmavid. Efter ett avslutat gympapass med sedvanligt bastubad, berättade jag för mina kamrater att jag var bjuden till Ruth i Harlösa och att min man inte kunde följa med. Min gympakompis och goda kamrat Maja blev genast intresserad och berättade att hon kände Ruth mycket väl och hade lagat maten när Ruth hade stora kalas och tyckte att det skulle vara trevligt att efter alla år få återse Ruth. Vi avtalade en söndagseftermiddag kl 14 då vi skulle befinna oss på torpstället i Harlösa. Två dagar före överenskommen tid och dag ringde Ruth mig och undrade om jag ville göra henne en tjänst. Självklart lovade jag det och så undrade hon om jag på vägen ner till Harlösa kunde gå in på ett mycket fint fik och inhandla 3 färska wienerbröd. Hon hade alltså tänkt att bjuda oss på dem. Maja och jag bakade en sats bullar och några sockerkakor och hade med oss. Väl framme i Harlösa kommer samma gamla Ruth emot oss, samma raka hållning, samma eleganta klädval och med ett stort leende så att guldtanden blänkte i solskenet. Torpstället var en röd träbyggnad byggd i vinkel. I vinkeln hade Ruth dukat på ett runt litet järnbord - med ett vitt virkat sängöverkast som duk - på vilket hon serverade oss kaffet. Då vi tog fram våra nybakade kakor, som i Ruths tycke var väldigt många - försvann hon in i huset. Då fönstret var öppet kunde vi höra hur hon vevade på telefonen och beställde det ena samtalet efter det andra. Detta var före Televerkets automatisering, alltså fortfarande på “lurapornas” tid. Ruth meddelade de uppringda att de var välkomna på kaffekalas nästkommande eftermiddag. Hon poängterade att hon var skyldig flera grannar eftermiddagskaffe och nu blev det plötsligt lämpligt när hon erhöll alla dessa kakor.  

Ruth var mycket glad av att se oss och vi berättade om gamla tider i Älmhult och tittade i album från skoltiden. Vi fick också ta del av Figges konst. Figge var tyvärr avliden. Han dog 1969 – 94 år gammal och ligger begravd på Verums kyrkogård tillsammans med Ruths förste man folkskollärare och kantor Hilding Nilsson samt Ruth och en av hennes söner i första giftet, som dog endast 24 år gammal. Ruth tjänstgjorde som lärare i Verum då hon träffade sin förste man. Efter hans död kom hon till Älmhult. 

Jag fick nu se tavlan, som målades av Sigfrid Bengtsson, där jag hade placerats mitt i bilden i min skolbänk iklädd vit rosett i håret, grön klänning med puffärmar samt en vit krage runt halsen. Jag bestämde mig för att köpa bilden. Tyvärr har jag inte bilden kvar eftersom den blev skadad 1991 då vårt hem och hus brann upp. Det är en annan historia, som jag kanske återkommer till lite längre fram.