Blogg

10. aug, 2019

Bilden föreställer tack från Ruth för trevliga dagar i Älmhult

 

Ruth kom ihåg mig som barn och visste att jag hade fallenhet för bild och bildskapande - något som hon verkligen poängterade - “att har man nu fått denna gåva gäller det att ta tag i det hela och förvalta gåvan väl”. Hon tyckte absolut att jag skulle satsa på konsten. Jag funderade lite på saken och när jag vid juletid erhöll 6 st små tuber med oljefärg tändes lusten på allvar. Jag började med att låna några konstböcker för att försöka läsa mig till hur man i praktiken skulle angripa problemen. Mina första trevande försök blev mina krukväxter, något stilleben med frukter osv. Jag höll på ett tag men insåg snart att jag var tvungen att söka mig till någon, som var likasinnad och som kunde föra mitt nyväckta intresse framåt. Då jag, mer eller mindre av en slump i Aftonbladet, fann en artikel om konstnär Tage E Nilsson och hans elever, som höll på med bildskapande nere vid hamnen i Limhamn blev jag exalterad. Kunde detta var något för mig? Det gick att läsa att Tage skulle ha kurser på Ölands Skogsbys Folkhögskola på sommaren och då blev jag nyfiken. Jag tog kontakt med skolan för att snabbt bli besviken. Båda kurserna var för länge sedan fulltecknade. Efter många samtal och mycket om och men, fick jag så småningom ställa mig på reservlistan. Första kursen kom igång utan att jag hade hört något, varpå jag återigen fick bearbeta rektorn, som absolut inte tvivlade på min ambition och mitt intresse för kursen. Detta gjorde susen och gav resultat. Dagen innan andra kursens början, fick jag en lapp i min brevlåda, som sa att jag var välkommen till Öland. Nu gällde det bara att så lugnt som möjligt informera min man om det hela och se till att han skjutsar mig till Öland. Detta var långt innan bron fanns. Jag sa också att han fick ta ett tält med sig och tälta en bit i närheten då jag inte var säker på om jag klarade av kursen. Kanske att deltagarna var så avancerade att lilla jag inte stod ut. Min man och vår då knappt 1-åriga dotter stannande i 3 dagar. Allt gick dock bra för mig. Tage tog mig verkligen under sina vingars beskydd, inspirerade till skapande och hade förmågan att verbalt undervisa så att jag direkt förstod. Tage såg snabbt att jag hade något, som var värt att satsa på. Jag återkom till Öland och Tage i 3 somrar, därefter sökte jag mig till Gerlesborgsskolan i Bohuslän, där jag har fått min huvudsakliga utbildning.  

Skolan grundades på 40-talet av Konstprofessor Arne Isaksson och är belägen vid Bottnaviken i det vackra Bohuslän. På skolan finns två ateljéer - en stor och en lite mindre - där vi varje förmiddag - från kl 8.30 - 12 hade croquisteckning efter levande modell. Att teckna croquis är mycket viktigt, nyttigt och ligger som grund för allt måleri. Det hela går ut på att snabbt kunna fånga en rörelse. Modellen byter poser efter 1-, 3- eller 5 minuter - då råder koncentration och fullständig tystnad i lokalen. Man kunde höra en knappnål falla. Efter lunch var det fri målning. På tillkomna verk fick vi 3 gånger i veckan öppen kritik av Arne Isaksson samt respektive lärare. Jag har haft många erkända, stora konstnärer som lärare. Arne Isaksson förstås, Lizzie Olsson-Ahrle, Asmund Ahrle i skulptur, Georg Suttner, Erling Johansson, Eric Cedervall, Ingegerd Möller och Erland Brand för att nämna några.  Så gott som varje kväll hade vi föreläsningar i olika ämnen, som tenderade kursens innehåll. Till exempel kom Bengt Erik Folke Sjöberg, från Nationalmuseums porträttgalleri, och visade diabilder från samlingarna, då vi sysslade med porträtt. Just då var kungaporträttet aktuellt och förde med sig många och långa diskussioner. En annan kväll hade vi en handkirurg från Sahlgrenska i Göteborg som berättade om handens uppbyggnad osv. För Hans Fromén läste vi konsthistoria, något som kunde dra ut på tiden och avslutades inte förrän midnatt ibland. Froméns  engagemang och entusiasm i föreläsningen om Pompeji skall jag sällan glömma. Min vistelse på Gerlesborgsskolan sträckte sig mellan åren 1980 - 1988 och de första åren var det i huvudsak Septemberakademien som jag deltog i, därefter har jag fått utbildning i Modell- och Porträttmåleri. Vi elever bodde i fristående hus benämnda Ada och Beda. Vi var inkvarterade två och två i små rum med toalett och dusch i korridoren. Min rumskompis, genom alla år, håller jag alltjämt kontakt med och vi ses ibland. Vi gjorde en fantastisk arbetsresa till Island 1990, eftersom jag, av Föreningen Norden, fått ett stipendium dit.  

Tre av mina akvareller, som kom till på Island, inköptes av Lions Club i Älmhult och reproducerades i 150 exemplar vardera och såldes till förmån för Lions ändamål. Originalen hänger på Älmhults Kommunhus. 

Jag målade i ett tiotal år innan jag hade min första utställning. Dels för att vara helt säker på att jag hade den där extra förmågan att i mina bilder kunna förmedla mina känsloupplevelser dels för att bemästra målarkonstens teknik, något som man aldrig skall göra avkall på. Alla mina vänner frågade jämt - du åker och målar och målar - men vi får aldrig se något - kan du aldrig visa upp något resultat? 

Till slut gav jag med mig och tänkte att ok jag hyr matsalen i Eneryda skola (ca 2 mil från Älmhult) då får de verkligen bjuda till och komma om de nu menar allvar. Öppettiderna var mellan klockan 14–16 en söndagseftermiddag. Det kom 420 personer. Året var 1978. 

Jag hade, till vernissagen, bjudit in min gamla lärarinna Ruth och vi avtalade en tid då jag skulle möta henne vid järnvägsstationen. När jag tittade ut genom köksfönstret såg jag Ruth komma iklädd en batikklänning i empirstil med tillhörande klockhatt dragandes på en väska kallad DRAMATEN samt i handen viftande med tre påfågelsfjädrar. Dessa fjädrar visade sig senare var uppvaktningen till mig på vernissagedagen. Ruth hade tagit ett lite tidigare tåg och från stationen “liftat” med en herre, som skulle till Pensionat Villa Siesta beläget på andra sidan vår backe. På vernissagen träffade Ruth flera före detta gamla elever och kolleger. Ruth stannade hos oss i 5 dagar och varje kväll hade vi bjudning för gamla kolleger och gamla bekantar till Ruth från tiden då hon bodde i Älmhult. Hon uttalade också hur stolt hon var över min konst. Ruth följde min utveckling inom konsten så länge hon levde. 

28. jun, 2019

Bilden föreställer Ruth Hasselgren-Nilsson och hennes man Hilding Nilsson

 

HejMajBritt Pehrsson här. Mitt intresse för bilder har funnits så länge jag kan minnas. Jag visste tidigt i livet att jag hade en gåva. Det berättade min småskolefröken om för mig. Hon hette Ruth Hasselgren-Nilsson och kom som änka efter kantorn i Verum. Året då jag började i första klass var 1947. Ruth kom som en frisk fläkt till lilla Älmhult - elegant klädd i skräddasydda kläder, rak hållning, modern frisyr som på den tiden kallades SKURGUMMSFRISYREN, svajiga skotskrutiga kjolar, brett lackskärp runt midjan, rött nagellack samt guldtand. Ruth var en stor pedagog till exempel lärde hon oss barn att dansa i första klass. Vi fick flytta undan bänkarna och ställa utefter väggarna och sedan instruerade hon pojkarna att artigt bjuda upp oss flickor till dans. Hon hade i sina ägor en gammal grammofon, som man vevade upp, på vilken hon spelade gamla skivor typ “Rönnerdal han dansar”. När hon tyckte att vi hade övat tillräckligt, så bjöd hon in sina lärarkolleger för att titta på vad vi kunde. Då en i publiken opponerade sig och försiktigt undrade om det inte var bättre att vi i stället för dans fick lära oss lite ABC kom svaret snabbt - “dansen är utan tvekan välgörande även för ABC”. Vi ägnade oss åt dans lite då och då ända tills vi började mellanstadiet och fick dels byta skola dels lärare.  Vi har mycket att tacka Ruth för när vi, som tonåringar sedan skulle ut och dansa på riktigt, då kunde vi dansa och alla pojkarna vågade bjuda upp oss flickor till dans. Det blev en naturlig sak varför ingen behövde ägna sig åt droger och dylikt. Vi hade jättekul. 

Vi ägnade också mycken tid till att teckna och måla. Jag minns att vi satte upp våra teckningar, på väggen, längst ner i klassrummet och där hade mina bilder alltid en given plats. 

Ruth anordnade tillsammans med Älmhultskretsens Rädda Barn-avdelning vår första karneval. Alla skolbarn blev utklädda som blommor eller grönsaker, tillverkade av syslödslärarinnan, tillklippta i kräppapper där flickorna hade kronblad runt halsen föreställande olika slag av blommor och där pojkarna hade typ morötter, rädisor som huvudbonader. Sedan gick tåget, med Älmhults Musikkår i spetsen, från torget till Folkets Hus, som en söndagseftermiddag var abonnerad för karnevalen. Där hade föräldrar och syskon och andra strömmat till och där serverades kaffe med dopp. Eftersom vår klass kunde dansa, så fick vi underhålla på stora scenen. Ruth hade låtit sy upp klänningar till flickorna med blommiga liv och en vid, vit lång kjol. Pojkarna däremot uppträdde i vita långkalsonger. Succén var given. 

Ruth var mycket konstintresserad och hade många konstnärer i sitt umgänge, som kom och målade av oss barn i klassen. Vi hade besök av konstnärerna Lars Norrman, Sigfrid Bengtsson från Lund, Ernst Norlind samt Figge Holmgren. En och en kunde de komma och måla av oss barn i klassen och detta var alltid lika spännande och roligt. De kunde ställa upp sina stafflier och stå tysta i ett hörn medan vi ägnade oss åt att skriva och räkna. Som sjuåring begrep man inte att dessa herrar var fästmän till vår fröken - det har man förstått senare i livet. Ruth gifte så småningom om sig med Figge Holmgren, som på 20- 30- 40-talet var en stor konstnär och illustratör bl a i Folket i Bild. De gifte sig och bosatte sig i Helsingborg. Året var 1951. 

Som vuxen undrade jag alltid var dessa bilder tog vägen och efter mycket om och men, så fick jag tag i Ruth, som då hade en bild kvar och som hängde i hennes sommarnöje i Harlösa och att jag var välkommen dit för att titta på bilden, som Sigfrid Bengtsson hade målat. Min man, som också hade haft Ruth som lärare, hade ingen lust att följa med till Harlösa. Dels hade vi precis flyttat in i vårt nybyggda hus på Hagagatan dels höll han på med att anlägga vår gräsmatta och tyckte därför att hans tid gjorde större nytta hemmavid. Efter ett avslutat gympapass med sedvanligt bastubad, berättade jag för mina kamrater att jag var bjuden till Ruth i Harlösa och att min man inte kunde följa med. Min gympakompis och goda kamrat Maja blev genast intresserad och berättade att hon kände Ruth mycket väl och hade lagat maten när Ruth hade stora kalas och tyckte att det skulle vara trevligt att efter alla år få återse Ruth. Vi avtalade en söndagseftermiddag kl 14 då vi skulle befinna oss på torpstället i Harlösa. Två dagar före överenskommen tid och dag ringde Ruth mig och undrade om jag ville göra henne en tjänst. Självklart lovade jag det och så undrade hon om jag på vägen ner till Harlösa kunde gå in på ett mycket fint fik och inhandla 3 färska wienerbröd. Hon hade alltså tänkt att bjuda oss på dem. Maja och jag bakade en sats bullar och några sockerkakor och hade med oss. Väl framme i Harlösa kommer samma gamla Ruth emot oss, samma raka hållning, samma eleganta klädval och med ett stort leende så att guldtanden blänkte i solskenet. Torpstället var en röd träbyggnad byggd i vinkel. I vinkeln hade Ruth dukat på ett runt litet järnbord - med ett vitt virkat sängöverkast som duk - på vilket hon serverade oss kaffet. Då vi tog fram våra nybakade kakor, som i Ruths tycke var väldigt många - försvann hon in i huset. Då fönstret var öppet kunde vi höra hur hon vevade på telefonen och beställde det ena samtalet efter det andra. Detta var före Televerkets automatisering, alltså fortfarande på “lurapornas” tid. Ruth meddelade de uppringda att de var välkomna på kaffekalas nästkommande eftermiddag. Hon poängterade att hon var skyldig flera grannar eftermiddagskaffe och nu blev det plötsligt lämpligt när hon erhöll alla dessa kakor.  

Ruth var mycket glad av att se oss och vi berättade om gamla tider i Älmhult och tittade i album från skoltiden. Vi fick också ta del av Figges konst. Figge var tyvärr avliden. Han dog 1969 – 94 år gammal och ligger begravd på Verums kyrkogård tillsammans med Ruths förste man folkskollärare och kantor Hilding Nilsson samt Ruth och en av hennes söner i första giftet, som dog endast 24 år gammal. Ruth tjänstgjorde som lärare i Verum då hon träffade sin förste man. Efter hans död kom hon till Älmhult. 

Jag fick nu se tavlan, som målades av Sigfrid Bengtsson, där jag hade placerats mitt i bilden i min skolbänk iklädd vit rosett i håret, grön klänning med puffärmar samt en vit krage runt halsen. Jag bestämde mig för att köpa bilden. Tyvärr har jag inte bilden kvar eftersom den blev skadad 1991 då vårt hem och hus brann upp. Det är en annan historia, som jag kanske återkommer till lite längre fram.